Från huset vi bodde i hade vi utsikt över en brant klippa som störtade ner i havet. Dit upp ville vi såklart.
Efter att ha packat för en trevlig dagstur åkte vi iväg till utgångspunkten för vandringen.
En vandring som inte blev långvarig.
Barnen ville något helt annat, hem till huset.
Som den goda mor jag är gjorde mitt allra bästa för att få barnen på humör.
Fast främst för min egen skull som ville fortsätta färden mot klippan.
Här ståendes på huvudet för att lätta upp stämningen för att få fortsätta en bit till.
Var kul en stund och benen orkade en liten bit till.
Men bara en liten bit. Med ryggsäck på magen och barn på ryggen återvänder vi till bilen.
Väl hemma får mamman plocka bort fästingar som fått fäste då hon stått på huvudet.
Klippan har vi ännu inte fått beträda, nästa gång kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar